Kylan, granris på golvet, spåren i snön och en matgrop

20 feb 2023

Så kom den till slut, kylan som det pratats om när jag berättat att jag planerar att bo ute genom alla skiftena över ett år. Den som jag blev varnad för och därför satt upp som ett potentiellt avbrott på min resa. Hm… ja, det blev dock inte så många dagar av riktig kyla då jag också blev sjuk i december men nästan en vecka i direkt kontakt där jag hann känna hur kroppen genom hösten förberett sig och successivt reglerats efter temperatur skiftena. Det var inte alls svårt att vara i 10 minusgrader neråt 14 under natten… märkte det nästan inte de första dagarna. Förstod dock att det blivit kallare när isen tjocknade och dricks- och badvattnet nere vis sjön plötsligt var helt täckt och det blev svårare att komma åt.

Det är mycket praktiskt som blir annorlunda när temperatur och årstidsomständigheter ändras. Med minusgraderna fryser som sagt vattnet och det går inte längre att ha det i en plastdunk då det ju blir omöjligt att få ut det eller smälta vid elden för användning. Jag förstod snabbt att det enda som funkar är att bära i dunk från sjön och hälla i plåthinkar som kan stå vid kaminen och smälta i värmen om det frusit under natten. All mat med fukt i fryser också såklart. Innan kälen i marken fått grepp hade jag fått hjälp av en vän att förbereda en grop att förvara maten i för att förhindra att den blir frostskadad. Nu kom den till användning och verkade fungera bra.

Kälen ja… shit, vad kallt det blev från marken. Plötsligt var det svårt att behålla den mysiga hemma känslan även om elden i kaminen sprakade och vintern utanför tipin nästan inte ens gick att ana. Den värsta kylan kom nu underifrån. Det är så mycket som rör sig i ett naturligt kreativt flöde när omständigheter ändras och “nöden” kräver. Jag förstår att och hur vi har överlevt som mänsklighet från de mest primitiva förhållanden tills nu. Det blev bara självklart att tänka granris på golvet. Tror aldrig jag kunde fatta innan vilken stor komfort skillnad lite grenar från en gran kunde göra. Standarden i tipin ökade med flera hundra procent och plötsligt var känslan av hem och djup omsorg om min egen kropp och välmående tillbaka igen. Åhh vad jag älskar det här pysslandet. Som när jag var liten och byggde koja… nya utforskande och uppfinningar hela tiden, varje dag.

Så var det det med att hålla mig själv varm. Jag upptäckte till exempel att jag självklart fick mer impulser som innehöll fysiskt rörelse. Det i kombination med en känsla av utsatt- och ensamhet ju råare omständigheterna blev öppnade ett spontant flöde med skogens ursprungs innevånare. Jag började plötsligt följa spår i snön i viljan att få mer intim kontakt med de som delar vintern, kylan och mörkret med mig här i min skog. Det var som att en inre överlevnads drivna jägaren vaknade och hittade sin rätta plats i rörelsen. Det i kombination med några delar flockvarelse som letar någon att dela utsattheten med. Känslan av en spontan rörelse i urtidsrytm vilade hur som helst in i mitt väsen och ännu en del av det mest naturliga med att vara människa i relation till omvärlden i tider av stora behov lades på plats i kropp och själ.

Jag säger det om och om igen; För mig har ingenting någonsin varit en djupare balansering och livskraftsnäring än allt det jag upplever här i skogen på berget, i mötet med mig själv i och som naturen. Livet känns magiskt, viktigt och verkligt på riktigt... i varenda liten detalj.

Nej, jag tror inte att alla behöver flytta ut i en tipi i skogen för att få den kontakten jag pratar om men jag anar att just naturen är en extremt bra spegel och väckarklocka för det vildaste, vackraste och mest naturligt magiska med att vara människa för oss alla.