De starka vindarna, berguven och att behöva lämna berget mot min vilja

28 mars 2023

Under min tid på berget är det inte många saker som gjort mig så obekväm och rädd som hårda vindar. Allt är så påtagligt och mycket ute i naturen. När man sover i ett hus kan det blåsa riktigt starkt innan man ens tänker på det men i ett kanvas-hem med stora höga träd runtomkring som knakar i vinden blir sårbarheten påtaglig. Jag sov nog inte en enda av dessa nätter de första månaderna. Istället låg jag och lyssnade på vinden, knaket och gick sedan flera varv runt tipin för att list ut om det fanns några träd som kunde ramla åt mitt håll. Något som var lite medtaget eller stod ostadigt på något sätt. Det hände att jag efter två till tre sådana nätter valde att åka hem till en vän för att få en riktig nattsömn. Tills slut blev jag så trött på att vara rädd att jag bara bestämde mig för att göra slut på det. Det går ju inte att bo i skogen om man skall vara så rädd att man inte kan sova så fort det blåser lite mer än bara lite. Jag valde ut en natt då jag visste att det skulle vara mer än 20 s/m i byarna. Bestämde mig för att det var ok att inte sova utan istället möta vinden. Jag gick ut i natten, satte mig på en plats där de hårdaste vindkasten nådde mig och bara tittade in i blåsten genom mörkret. Känslan var att om jag möter vinden rakt i ögonen kan jag se den in i sitt verkliga jag. Se in i det som bara är och inte något annat. Tro det eller ej men det hjälpte… en stund. Jag gick och lade mig, somnade men vaknade igen när det plötsligt tog i ännu hårdare. Rädslan var tillbaka men jag gav mig inte. Tog mod till mig och gick genom den vindvilda skogen ner till sjön, tog upp ett hål i isen och gick sakta, sakta ner i vattnet. Lät min kropp, genom djupa andetag, hela vägen in i själen slappna av med att jag är ett och samma med elementen, livet och döden. Inget skiljer mig ifrån naturen för jag är den och i det kan jag vila. På något sätt hjälpte kylan i vattnet, intensiteten i den styva kulingen och gnisslet i trädstammarna mig att släppa taget och bara vara allt jag är...också det jag är rädd för. Det stillnande inombords och med det kunde jag lugnt gå och lägga mig och låta naturen själv bestämma om jag skulle överleva natten eller inte. Efter det har jag aldrig varit rädd för hårda vindar i skogen igen.

Några veckor senare...

Det var kallt och mörkt, glöden i kaminen hade för länge sedan slocknat. Natten var här och nästan sömnen med då jag plötsligt hörde ett läte jag aldrig tidigare hört. Jag blev klarvaken och lyssnade med hela kroppen. Det var ett dovt hoande men inte som kattugglan som hördes för första gången någon månad tidigare. På andra sidan sjön, längre västerut, där min tippi stod under sommaren och där jag också under två års tid stått med min husvagn, hörde jag ofta kattugglorna. De blev mina nära vänner som jag hade många fina stunder med. Den första tiden på berget, under hösten, lade jag märke till att det inte fanns några kattugglor och jag saknade dem. En natt i januari dök dock plötsligt en upp. Det är magiskt hur stark kontakten med skogens invånare blir när man är ensam och det ursprungliga livet där gör sig påmint mer och mer. Jag blev såå glad när min vän var åter och känslan av att hon letat upp mig för att vara med mig under vinternätterna var ofrånkomlig... även om jag såklart förstår att jag inte var hennes enda anledning att söka sig längre österut i sjöskogen. Hennes hoande följdes snart av en till och jag kände mig så trygg och glad över deras speciella sånger under vinterkvällarna. Den här natten var lätet annorlunda. Räknade snabbt ut att det var en uggla och att det helt säkert inte var en kattuggla. Det kom från en riktigt stor kropp och hade något dovt, entonigt eftertänksamt över sig. Ett djupt hoande, en lång paus följt av ännu ett hoande om och om igen. I sin enformiga tystnad såå mystiskt och känslan var ett möte med en majestätisk urvarelse. Jag har aldrig hört något så vackert. Det vibrerade lika mycket djupt inifrån min egen själ som genom den mörka, stilla natten runtom mig. Så blev det tyst en lång stund men plötsligt hördes ett nytt hoande mycket nära. Jag kan inte beskriva hur magiskt allt var. Denna stora varelse satt i ett träd alldeles nära där jag låg. Bara lite tyg mellan oss. Så omärkbart jag kunde fick jag fram min mobil och spelade in. Det går knappt att höra på inspelningen men tillräckligt mycket för att jag senare skulle få berättat att det var en berguv. Vad jag också fick veta var att den inte funnits på platsen på länge vilket givetvis inte gjorde händelsen mindre fantastiskt. Jag fick besök av den största av ugglefåglar och i min upplevelse mest mystiska av alla skogens varelser när jag låg i min sovsäck i mitt underbara lilla hem på berget. Det är fortfarande en av de finaste stunder jag haft under vintern i skogen.

Jag vill avsluta den här uppdateringen med att berätta att det tråkigaste jag kunde vara med om nu har hänt. Jag har fått lämna berget för gott och det mot min vilja. Innan jag flyttade ut var det enkelt att känna att om det var något jag på riktigt fann att jag inte klarade av skulle jag avbryta. Det är ingen tävling jag är på bara ett nyfiket utforskande. Utmaning för utmaning har gjort mig starkare, mer nyfiken och rotat mig djupare in i jorden och min resa. Planen att “bara” vara i ett upplevande av alla årets skiften byttes, nån gång mitt i vintern, ut mot en känsla av att jag faktiskt vill leva såhär så länge jag kan. Om jag bara hittar en plats att fortsätta på när året gått. Så plötsligt fick jag ett samtal... Vad jag inte visste innan jag flyttade ut var att jag bodde mitt i en konflikt. En konflikt mellan de som har avtalet på tillgången till marken jag vistats på. Av en helt annan anledning än mitt boende blossade konflikten upp och resultatet blev bland annat att jag fick flytta. Har aldrig blivit så snopen eller rent av chockad i hela mitt liv.

Allt är så fruktansvärt tråkigt och det är svårt att beskriva hur det kändes och delvis fortfarande känns efteråt. Jag har sörjt mycket och till och med kroppen har varit påtagligt ledsen. Saknaden av pulserna och rytmerna i jorden, skogen, vinden, vattnet, isen, snön, kylan, elden på kvällarna, att barfota borsta tänder i månljuset, bada i sjön på natten, solen genom kanvas-duken på morgonen och inte minst förlusten av att få uppleva naturens uppvaknande nu under våren, är stark. Ja, det blev i alla fall nio månader. Nu bor jag i ett fint litet hus inne i Järna som en vän äger och jag är glad för livets omsorgen att jag har den här platsen in i nästa steg. När jag landat, sörjt klart, utvärderat och känt in hur jag vill ta resan vidare kommer jag börja leta en ny plats. Jag har dess utom just köpt en mer robust tipi. En så kallad lavvu som är samernas version av tält. En med träpålar, tjockare kanvas, innerduk för vintern och möjligheten att ha en öppen eld i mitten. Lavvun är en gåva från en kvinnan som inspirerats av min resa och som vet att erfarenheterna jag gör kommer tas vidare både i skrift och genom mitt arbetet som vägledare. Ja, jag ser mycket fram emot att få fortsätta resan när jag är redo och har hittat min nya bas.