Förlusten av den djupare intimiteten med naturen, vilan in i våren och att sova på marken igen

20 april 2023

Det har varit några tuffa veckor… trodde i början av min resa att övergången från inomhusliv till en vardag ute i vädret och årstiderna skulle vara svårare än tvärt om. Veckorna spenderade inomhus har varit en sorgeprocess på många plan. Sorg i själen och hjärtat så klart men det svåraste har varit sorgen i kroppen. Som om att ett levande vilt space i min aura fick en chock, tappade den vilda orienteringen och sakta men säkert förstummades.

Jag hade en tydlig intuition om att kroppens och den vilda naturens sanna… eller mer autentiska, relation på något sätt skulle uppenbara sig genom att jag inte bara vistades ute i naturen utan också levde och skapade en vardag i intim relation. Inget har varit mer klockrent. Dygn för dygn, vecka för vecka, månad för månad öppnades fler och fler ursprungliga minnen i kroppen och själen. Rytmer och impulser jag inte kände igen från mitt inomhusliv aktiverades och jag började fungera på ett annat sätt. Allt ifrån vad och hur jag åt, hur jag sov och rörde mig till hur matsmältning fungerar till relationen till information i den vanliga världen och mycket, mycket annat. Det tog inte så lång tid… kanske ett par månader, innan jag började märka förändringarna tydligt.

Upplevelsen av förvirring, chock och förstumning av det vilda levande inombords under tiden inomhus har varit det konstigaste jag varit med om. Men självklart också en värdefull upplevelse då det ju blivit tydligare att det finns en konkret interaktion mellan våra fysiska biologiska väsen och den organiska verkligheten utanför oss; den yttre vilda naturen. Så mycket levande kärleksrelation i en konkret, rytmisk dans som verkar vara helt bort byggd i det sätt vi lever och bor i det moderna samhället.

Men nu har något fantastiskt hänt och jag är tillbaka på marken. Har fått möjlighet att en kortare tid vara på samma plats där de första månaderna av min resa startade... och det i sig är så magiskt. Otroligt vackert att sätta upp tipin och uppleva den fina lilla udden i våren efter en hel höst och vinter på berget. Det första som slog mig var hur otroligt mycket jag gått igenom. Hur jag kände mig som en liten, liten bebis i ute-livet från början och hur trygg och kaxig jag känner mig nu. Så mycket har hänt. Jag är på ett sätt en helt annan människa och på ett annat, mer förkroppsligat, den samma som alltid bott där djupt inne i min själ.

Har sovit helt underbart de nätter jag nu bott ute och märker hur mycket av det som sakta aktiverades under min långa tid i skogen redan börjar vakna igen. Jag är sååå glad!! Glad över att få vara nära jorden när myrorna och de andra småkrypen vaknar. Leva med blommornas knopparna, de gröna bladen och allt annat när det spirar. I går natt somnade jag till bäverplask alldeles nära tipin, stor lommens mystiska läten och kattugglans hoande. Tårar av tacksamhet och ett djupt lyckligt skratt var vad jag tog med in i drömmen. Imorse vaknade jag till sångsvanarnas morgonrop och tog ett bad medans kanadagässen förde oväsen en bit bort.

Åhh vad jag älskar det här!!

Så fick jag våren ute till slut... mjuk lycklighet i hela mitt väsen.