Vatten, ved, vind, vänner och vinter...
25 nov 2022
Skulle vilja dela varenda steg jag tagit sen sist jag uppdaterade men det blir för långt. Provar med en summering av det stora..
Temperaturen började långsamt sjunka och vattnet från himlen blev mer och mer frekvent. Hösten var verkligen här och all veden jag köpt låg fortfarande på andra sidan sjön. Ja, jag blev mer och mer stressad ju tydligare det blev, genom olika praktiska saker, att mitt läger är på en mer avlägsen och svåråtkomlig plats än jag från början tänkte mig för mitt vinter läger. Jag visste det ju när jag sa ja till vad jag blev erbjuden och tänkte att det går säkert om jag bara tar ett litet steg i taget och använder mig av både tålamod och tillit till att det hänger ihop. Det kändes bara såå rätt när jag först kom hit. Men varken hösten eller vintern väntar på mina ”ett steg i taget”. Är det nu det skall visa sig att jag varit alldeles för optimistisk med alltihop? Skall det sluta med att jag inte lyckas få hit den ved jag så väl förberett?
Här insåg jag för första gången att om jag vill fortsätta det här äventyret måste jag be om hjälp… av många. Två veckor senare hade jag en stor hög ved liggandes på stranden vid foten av berget. Inte allt jag behöver men ändå. Varje vecka kommer någon på besök och bär några ryggsäckar upp till lägret och snart är hela högen här. Den är djupt vackert all ödmjukheten, tacksamheten och sårbarheten detta öppnat i mig. Känns som att jag skulle vilja skriva en bok om community ur naturens perspektiv… Jag kommer inte göra det men det är något med just sårbarheten om basbehoven i det ursprungligaste sammanhanget; naturen, som fortsätter ösa levande visdom rakt in i blodet. Och samtidigt öppnar nya magiska och konkreta portar till verkligheten på ett sätt jag aldrig kunde ana. Tack alla ni vänner (ni vet vilka ni är 🥰) som hörde mig när jag bad om hjälp och nu ger mig möjlighet att fortsätta resan ett tag till!
Precis som hösten kom över en natt kom vintern med dunder och brak lika snabbt. Alltså på riktigt!! Det var läskigt med massor av snö på marken och i träden ovanför Tipin. Det blåste mer än 15 sekundmetrar i byarna, temperaturen gick upp nån grad så under första snönatten blåste stora, våta snöklot ner från träden och bombarderade kanvasduken i flera timmar. Som om det inte var nog kom mer snö från himlen och det började snöåska. Det går inte att beskriva mullret genom berget ner i dalen över sjön. Det blixtrade, small och mullrade så berget och hela himlen skakade. Jag tänkte många gånger att om vi; jag, en vän på besök och Tipin klarar det här kan vi klara allt efter detta. Vi överlevde natten utan en skråma. Natt två var likadan och vi klarade den lika bra. Vet inte om det var nån slags initiering men jag känner mig mer än någonsin som en galen vildkvinna född rakt ur jorden och undrar hur jag någonsin skall kunna bo i ett vanligt hus igen. Kroppen hamnade dock i något av en köldchock då temperaturen gick ner mer än 10 grader på ett dygn men det tog bara tre dagar och nu är vintern välkommen ända in i cellerna. En ny fas, en ny tid och min resa djupare in i min egen vilda natur, genom det yttre galet vilda och vackra, fortsätter.
