Rädsla, vind, vänner och fukt

23 feb 2024

Ordentligt inpackad i sovsäcken med en varm vattenflaska vid fötterna ligger jag och lyssnar på vinden, träden som knakar och ösregnet som smattrar mot kanvas duken. Nej det är inte ens svalt ute men jag bara älskar när det är lite mer än varmt vid fötterna. För att inte tala om att dricka ljummet vatten direkt på morgonen när ansiktet är kallt av nattens kyla och lungorna fyllda av vild skogsluft.

Ligger och reflekterar; det är konstigt hur många sätt det går att vara rädd för samma sak på. Vet inte vilken vinkel jag inte mött min rädsla för att hamna under ett stormbrutet eller omkullblåst träd ifrån. Det enda jag inte gjort än är att låta den bestämma över mig… förutom en natt. Jag hade inte sovit på tre nätter och skulle jobba dagen efter. Då åkte jag till en vän för att få några timmar sömn innan morgondagens sessioner.

Tror jag har levt tillräckligt länge för att förstå att min väg inte är att övervinna rädsla eller något som helst annat. Det är nåt med att igen och igen låta den finnas, ta emot den som ett nytt äventyr varje gång och sedan följa mitt inre på resan. Inatt gick den till att ta kontakt med vänner och vila in i känslan av tillsammans… att inte vara ensam när det är skakigt utan låta sig hållas av vänskap, kärlek, omsorg och annat lika okonkret och diffust som rädslan själv. Det var vackert. Både att vara i rädslan på det viset och att som en liten rädd människa somna in i en osynlig famn av tillsammans.

Också fukten. Det var länge sen det regnade så mycket som i natt. Att bo ute har för mig mycket, mycket handlat om fukt i alla former. Det är något med den som är magiskt. Som om att den gör som den vill tills jag verkligen förstår dess innersta väsen, möter den och sammarbeta med den ända in i själen. Jag börjar förstå hur dess sätt att lösa upp, fräta sönder, ge grogrund för t.ex. svamp, mossa och mögel och transportera näringsämnen till både sånt som känns välkommet och inte är så användbart.

I natt lät jag smattret av det ösande regnet, dropparna från hålet i störknuten på Lávvu taket ner i hinken och den ökande luftfuktigheten när elden falnat, tränga sig in i rädslan. Efter några timmars oror för att ett träd skulle falla över mig var det som att fukten liksom frätte sönder rädslan. Frätte på samma sätt som den gjorde med isen och snön på marken utanför Lávvun. Och precis som isen och snön så smalt rädslan in i jorden och jag somnade. När jag kom ut i morse hade dess utom regnet tvättat svett lukten ur ull-understället jag glömt på en gren för vädring. Så tacksamt.

Även om det mest utmanande vädret här ute i skogen på marken fortfarande är regn, dimma och hög luftfuktighet under längre tid börjar jag sakta ta in fuktens rytmer och cykler med alla de andra elementen och jag kan slappna av ännu lite till in i den organiska verkligheten jag så intimt valt att röra mig i.

Tack till er som var med mig i lillstormen igår natt! Det var så fint att ha er där.