Där kattugglan bor
20 mars 2022
I lite mer än ett och ett halvt år har jag bott här i mitt underbara lilla tempel på hjul. Vi finns vid en glittrande sjö i den vilda sörmlandskogen, inte långt ifrån vargreviret... granne med kattugglan i trädet intill. Min kropp bad om en intimare relation med naturen så det fanns ingen annan väg än att på något sätt skapa förutsättningar för det. Jag köpte en husvagn, fick tillgång till en vacker plats att landa på och började en flerårig vildmarksutbildning.
Mitt i galenskapen som utspelat sig i världen har tiden här gett mig djup läkning och vila. Mest av allt genom en magisk process av återkoppling till naturens krafter genom elementen. De krafter som på riktigt kontrar och neutralisera rörelser i världen som vill se oss hopfösta och lätt kontrollerade som får. De som bara styrs av naturens egna principer och lagar och inget annat. Så mitt i allt som sker i världen känner jag för första gången att jag håller på att bli genuint stark och fri i relation till allt det sjuka som pågår. Som att det som rör sig i mitt liv, mer och mer upplevs som en tyst och verklig revolution.
Inte något jag planerat… det bara är så. För varje erfaret steg närmare sanningen att jag/vi ÄR naturen faller medberoendet på en värld som desperat famlar efter så många av oss som möjligt att spela sitt spel med, platt till marken. Som om att jag, lite i taget, håller på att tillfriskna ifrån konstiga, dysfunktionella beteende i en galet osund relation. En helt magisk upplevelse. Närvaron som naturen och den praktiskt intima relationen med den är läkningen ifrån det medberoendet. Som sagt, jag hade ingen aning att det var så starkt men det är så jag upplever det.
Hur som helst så älskar jag det. Mitt coola lilla hem på hjul, ugglan i mörkret, månljuset, vinden, snön eller regnet när jag går ut naken om natten bara för att jag inte kan låta bli, isen som sjunger om vintern, humlornas surr som hörs genom de tunna väggarna, stunder vid elden med fina vänner också alla fåglarna nu på våren som pratar nästan dygnet runt. Det känns som att det visar mig en helt ny väg. En som jag med hela mitt väsen tror på och jag är såå nyfiken på vart och hur den leder vidare härifrån.
