Rörelsen som lämnats kvar i skogen

16 oktober 2023

Vaknade tidigt i morse. Kallades liksom av skogen själv och mitt eget väsen som ville ge sitt tack till naturen. Det tack som är att överlämna näringen som kommer ur kroppen tillbaka till jorden. Tog på mig varmt för att det tydligt varit frost under natten. Kände hur kylan bitit i kinderna och på nästippen.. och lungorna var fyllda med vild kraft av att ha andats kall, frisk luft alla sovande timmar. Åhh vad jag känner mig levande och stark dessa mornar!

Väl ute i morgonen, efter min tacksägelseceremoni, blev jag uppmärksam på en djurstig alldeles nära. Som ett barn på äventyr började jag spontant följa den å det dröjde inte länge förrän rörelsen fångade mig. Som ett litet rådjur… (eller kanske snarare ett äldre, lite långsamt, men ändå rådjur) började kroppen röra sig genom skogen. En rörelse som i samma rytm som jordens hjärtslag följer markens formationer och växtlighetens skepnad. Det är magiskt varje gång det händer. Som om den mest naturliga rörelsen, den som skogen älskar, blivit kvar i spåret där djuren dansat… och det är bara att falla in där så rör kroppen sig av sig själv.

Djupt böjande mot jorden under grenar och buskage. Skuttande (nåja... ibland klättrar och kliver jag nog mer än skuttar ) över stockar, diken, vattendrag och stenar. Stannar upp där det är öppet för överblick och varsamhet inför potentiella faror. Ett nytt, försiktigt och vaksamt, glädjeskutt i det öppna då kusten är fri. Det är en dans vackrare än någon jag annars dansar och den dansas genom min kropp. Precis så som den dansats av djuren med skogen i den mest harmoniska rytmen som någon varelse kan röra sig som naturen själv. En verklig rörelse som lämnats kvar i skogen för mig att ta del av om jag bara lyssnar vördnadsfullt med hela kroppen.

Tack!